Förr eller senare exploderar jag

Här kommer min recension av Förr eller senare exploderar jag av John Green.

Handling

Boken handlar om 17-åriga Hazel som har cancer sedan tre år tillbaka. Eftersom Hazels mamma är rädd för att hon ska blir deprimerad anmäler hon henne till en stödgrupp för cancerdrabbade, som hon tror blir uppiggande för Hazel som mest tittar på maraton av Americas next top model på tv. Hazel är däremot inte intresserad av en stödgrupp, och det blir inte bättre när hon kommer dit. Hon blir snarare mer deprimerad av hela stämningen där. Tills allt förändras en dag. Augustus Waters dyker upp på stödgruppen en dag, eftersom han känner en som går där sedan innan. Augustus är själv friskförklarad från sin cancer. Redan när Hazel möter hans blick första gången inser hon att det är något speciellt med honom. De blir förälskade och framtiden blir inte vad de förväntat sig.

Kommentar

Hela historien är så himla vacker. Den kändes speciell och fångade upp mig fort. I början var den bra, men efter att man riktigt kommit in i den så blev den ännu bättre. Andra halvan av den var inte som jag riktigt förväntat mig, men det blev en positiv överrasking eftersom den inte kändes värst klyshig. Man stötte på unika karaktärer och det var intressant att få läsa hur det var att leva med cancer och allt som följde med den, vilket inte är något jag direkt gjort förr. Boken gav mig nya tankar om livet och hur det är att veta om att man inte kommer leva länge till.

Hazel gillade jag verkligen. Hon kändes trovärdig och hade en fin personlighet. Jag tyckte om hennes sätt att prata, men också hennes tankar. Hon utvecklas genom boken, trots att hon redan i början var klok. Men hon lär sig hur det är att uppleva äkta kärlek, det närmsta hon tidigare kommit det var en puss för flera år sedan. Fast hon får kämpa mycket på grund av sin cancer, alltid vara inkopplad till en maskin för att kunna andas tillräckligt och sova inkopplad till en annan maskin. Hon försöker ofta vara så normal som möjligt ändå, och hon jobbar hårt för att leva mer normalt. Trots det sorgliga faktum att hon är beroende av maskiner för att leva, så gör hennes tankar situatuion på något sätt mer speciell och fin ändå. ”Jag tyckte att den lät som en drake som andades i takt med mig, som om jag hade en drake som husdjur som låg hopkurad intill mig och tyckte så mycket om mig att han anpassade sin andning efter min. Jag tänkte på det medan jag somnade.” Det tänker Hazel när hon på kvällen blir inkopplad till CPAP-apparaten som tar över kontrollen över hennes andning. En väldigt vacker tanke, tycker jag.

Relationen mellan Hazel och Augustus, eller Gus, var speciell redan från början. Och den blir bara finare allt eftersom boken flyter på. Dialogerna mellan dem två är annorlunda och speciella på något sätt, och är en sak som bara de delar. I boken märker man också hur personerna runt omkring dem påverkas av och gillar dialogerna mellan dem. Jag tycker att de är en av de sakerna som gör boken så himla bra. Det är inte alltid dialoger känns så speciella och fina. Hela boken är dessutom riktigt fint skriven. Jag skulle kunna nämna en massa olika citat som jag verkligen gillade här, men jag får nöja mig med att skriva ner några i slutet på den här recensionen. Men ja, språket var vackert. Och det, tillsammans med dialogerna blir toppenbra.

Slutet var riktigt bra, men fruktansvärt sorgligt. Redan när fortfarande hade lite sidor kvar tills den faktiskt var slut kunde jag inte stoppa mig själv från att börja gråta. Den var så himla vacker och sorglig. Och när den verkligen var slut, kunde jag inte riktigt greppa det. Jag rekommenderar verkligen boken till er, ni måste läsa den! Önskar att jag hade den i pappersformat så att jag kan läsa om den om ett tag, för det vill jag verkligen.

forrellersenare

Några fina citat:

”Medan han läste förälskade jag mig på samma sätt som man faller i sömn: först sakta och sedan helt och hållet.”

”Det är en metafor”, förklarade jag. ”Han sätter mördargrejen i munnen mer ger den inte makt att mörda honom.”

”Jag funderade på om alla kunde blir ihågkomna. Om vi typ organiserade oss och tilldelade varje levande person ett visst antal lik, skulle det då finnas tillräckligt många levande människor för att man skulle minnas alla döda?”

”Jag är kär i dig och jag vet att kärleken bara är ett rop i tomheten och att glömskan är oundviklig och att vi alla är dömda att dö och att det kommer en dag då all vår möda blivit till stoft och jag vet att solen kommer att svälja den enda jorden vi någonsin kommer att ha och jag är kär i dig.”

Tack Bonnier Carlsen för den fina boken!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s