Man ska vara tyst när man önskar

Idag blir det en recension av Man ska vara tyst när man önskar av Anna Ehn.

Handling

Den handlade främst om tre personer, Karin, Louise och Veronika. Alla tre går i nian, i samma klass, och ska snart åka på klassresan de alla längtat efter till Zell am See. När de väl kommer dit förvärras konflikterna mellan varandra som redan fanns där sedan innan, och saker förändras. Men inte bara bland de tre, utan i hela klassen. Och allt når sin höjd i slutet av resan, då de ska festa en sista gång. När de sen ska åka hem är de inte samma personer som när de åkte dit, allt har förändrats.

IMG_3363

Kommentar

Det här var en bok jag råkade träffa på när jag var på biblioteket för ett tag sedan. Jag hade nyligen läst Anna Ehns Det finns så många toppar, man blir  aldrig, aldrig nöjd som jag gillade starkt. Så då tänkte jag att jag väl kunde ge den här en chans eftersom jag gillade hennes andra bok så mycket. Dock föll den här inte riktigt mig i smaken.

Historien kändes ganska klassisk. Det fanns den populära, häftiga tjejen, som hade något tungt där under ytan, och de fanns de två tjejerna som hatade allt som hade med hennes ytlighet att göra och föredrog att vara som de var. Mellan dem fanns det som sagt mycket konflikter. På klassresan började relationerna förändras. De träffade österrikiska killar, festade och svek varandra. En tjej snodde den andras kille, vilket gjorde att hennes bästa kompis började prata med tjejen som de båda brukade hata. Och mitt i alltihop skulle en tjej springa orienterings-SM.

I slutet började den dock bli lite bättre. Allt kändes inte lika klyshigt och boken berörde mig vid flera tillfällen. Man fick då se mer av personernas ”rätta” sidor, och höra om deras känslor. Saker som inte tog så stor plats i övriga boken. Och slutet gillade jag. Det var faktiskt riktigt bra, och inte direkt vad jag förväntat mig.

Karaktärerna varierade lite för mig. Ibland kändes de för påhittade och ibland kändes de verkliga. Men vad det gällde alla så förändrades dem under bokens gång, så de flesta blev i alla fall lite klokare under bokens gång. Fram för allt funderade de alla på vad de verkligen kände. De två karktärerna jag föredrog var nog Karin och Louise, trots att jag vid vissa tillfällen inte alls gillade de. Louise var den populära i klassen, och som killarna gillade. Och det var väl också så hon betedde sig, fram till lite mer än halva boken. Då började hon inse hur hon betedde sig, och hon började även inse hur hon verkligen mådde. Så slutet på boken var för henne bra. Karin gillade jag ändån relativt mycket i början av boken också. Hon var snäll, sportig och en person man kunde lita på. Fast det var stunder då jag kunde bli irriterad på henne, bland annat för det faktum att hon under nästan hela boken ignorerade att hon var skadad i sin fot. Men i slutet har hon inget val utan tvingas konfrontera sin skada. Hon förändras under boken och i slutet har hon både vunnit och förlorat vänner.

Sammanfattningsvis så var det en helt okej bok. Jag blev lite besviken på den, eftersom jag hade höga förväntningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s